Linda "iLastya" Keller

Storytime - Min Diabetes historia DEL 2
Jag sov på mammas soffa den natten med tre hundar som skulle ligga helst på mig. Jag minns detta så väl då jag hade svårt att sova, dels för hundarna och dels för att jag ver nervörs för morgondagen. Efter många om och men så somnade jag, men efter några timmar blev jag väckt av mamma som står i högstahugg med telefonen och säger att hon har ringt VC och att de vill prata med mig. Efter att ha svarat på lite frågor tycker de att vi ska komma in för ett besök.
- "Går det att ni kommer redan 08.30, alltså om 20 min?" 
-"Ja, det går bra." 

Eftersom prover skulle tas fastande och vi hade inte långt in till VC så var det väl lika bra att åka på en gång. Liksom få det överstökat så man inte behöver tänka på de.  Vi  kom fram och fick komma in till en sköterska som skulle ta ett stick-i-fingret prov på mig. Jag var lite små virrig då jag vaknade för 20min sen och hade inte alls koll på vad blodsocker var och vad som var högt och lågt. Jag fick en siffra - 24 

Siffran betydde inte så mycket för mig då jag inte visste om de var mycket ellet lite. Men hon sa att jag hade diabetes och jag fick en tid samma dag hos en läkare. Blev förvånad för att de brukar inte vara så att man får tid samma dag, men tänkte att de kanske bara var tur och ju tidigare man får hjälp dessto bättre. 
 
Strax innan lunch hade jag tid. Och fick träffa en doktor som frågade samma frågor jag fått innan, om jag verkligen var säker på att jag inte var gravid och de verkade inte alls som han trodde jag hade diabetes. Men jag var tvungen att ta prover för att se om jag hade diabetes typ 1 eller diabetes typ 2. Efter proverna var tagna fick jag träffa han igen och han sa att vi var tvungna att åka in till akuten för att ta ett av proven där då det var ett speciellt prov man inte kunde ta på en vanlig VC. Aja, ingen stress tänkte jag. De var ju bara ett prov som skulle tas så var i klara för dagen. 

Vi åkte ner till akuten för att ta provet och trodde att de skulle gå relativt snabbt eftersom de bara var ett prov. När vi väl kom in så kändes de som att de verkligen att man var på en akut då de jobbade snabbt, nästan stressande, för att ta blodtryck och EKG m.m. Trodde dom tagit fel patient då jag inte kände mig alls sjuk och att de stressade i onördan. Men blev hänvisad till ett annat rum där jag skulle vänta på läkaren.  

Av tidigare erfarenhet så vet jag att man kan få vänta ett tag på akuten beroende på vad för andra akuta fall de har. Så jag ställde in mig på att få vänta ett tag. De dröjde en stund och sen kom de en sköterksa in för att ta blodprov på mig - jag frågade om de var provet jag kom in för som skulle tas, men det var "bara" prover som läkaren behövde innan denne skulle träffa mig.  Så onördig, tänkte jag då jag bara ville hem och ta de lungt. Varför kunde inte bara en sköterska ta det där speciella provet så jag fick åka hem? 

Väl när läkaren kom och skulle ta provet så sa hon även att de kanske skulle visa sig att jag skulle bli kvar övernatten med dropp eftersom mitt blod var "surt" (Ketoner i blodet) och behövde då renas. Trodde inte först att jag som inte ens va sjuk skulle behövas läggas in. Liksom jag hade ju "bara" lite diabetes. Jag förstod inte allvaret bakom de hela och var lite i chock efter all information jag fått under dagen.  När sköterskan kom tillbaka med namnlapp och sa att jag var tvungen att läggas in förstod jag inte heller allvaret. Det är inte förren jag kom hem och fått mer information som jag verkligen inser hur sjuk jag var. När jag väl las in trodde jag inte heller att jag skulle vara tvungen att spendera en hel vecka på sjukhuset för att jag skulle bli "frisk" igen. 


 



Storytime - Min Diabetes historia DEL1
Min diabets debut var den 16 Maj 2017. 
Då fick jag höra för första gången att jag hade diabetes och nu tänker jag dela med mig av den historien. 

Under en längre tid har jag kännt mig trött. Trötthet är något många känner och klagar över, därför trodde jag inte det var något allvarligt. Jag visste att jag inte hade bra sovvanor, matvanor eller träningsvanor.  Jag har en grov övervikt och snarkade på nätterna. Tänker man logiskt så var de inte konstigt att jag var trött. Dock så hade jag också en mental trötthet som gjorde de svårt för mig att ibland ta in information eller ha ork och lust med att göra saker. Jag ville bara sova för att kunna känna mig piggare ett tag, men detta associerade jag med att jag troligen var lat. Detta gjorde stora avtryck på mina studier under denna period. Men de var inte tröttheten i sig som gjorde att jag sökte hjälp. 

Under April månad var de sen en tid planerat att de skulle göra stambyte i den lägenhet som vi bor i. Vilket skulle innebära att vi under vissa dagar skulle vara utan vatten och toalett. Kanske något som alla tycker är lite små jobbigt att stå ut med. När de väl började med arbetet var de bara avstängt under dagarna innan arbete fortsatte i nästa trapp.  Detta var jobbigt då jag pluggar hemifrån, men jag kunde ta mig igenom de. En vecka gick och jag började känna mig oftare torrare i munnen och började dricka mer, vilket jag kopplade att de beroende på min antidepp medicin då den har förmåga att ge mig torr mun. Och ju mer vatten du dricker dessto oftare behöver man kissa. Detta var något som trappades upp under de kommande veckorna och i början av Maj fick vi ett brev där de stod att de skulle stänga av allt vatten i en vecka pga stammbytet. De hade ställt ut en toalettvagn som alla fick använda, men jag kände ändå panik då jag hade börjat bli kissnördig på nätterna och hade ingen större lust att springa upp och ner för trappen mitt i natten. Detta gjorde att jag löste problemmet med att åka hem och bo hos mamma i en vecka.  

Allt var planerat och bestämt inför denna vecka utan vatten. Jag och min pojkvän stod på balkongen och rökte och jag var tvungen att som vanligt springa in och kissa(igen). När jag kom tillbaka skojade jag till de och sa att man nästan kunde tro att jag var gravid så mycket som jag kissar (vilket jag hört är ett sympton) då min pojkvän svara:  "Ja, eller så har du fått diabetes". Vi skämtade bort de och jag trodde aldrig jag skulle ha diabetes, jag mådde annars bra (förutom tröttheten) så jag trodde de var väldigt osannorligt att jag skulle vara alvarligt sjuk. 

Åkte hem till min mamma som planerat och första kvällen där sitter vi och kollar tv, då jag ännu en gång måste springa på toa för att kissa. Jag hade veckan innan vart hemma hos mamma väldigt mycket pga. stambytet så hon hade under den veckan noterat att jag gick ovanligt ofta på toa. När jag kom tillbaka till tvn så nämnde hon de igen att jag gick väldigt ofta på toa och då berättade jag om min pojkväns kommentar att han trodde jag hade diabetes. Hon såg inte alls road ut och tyckte vi skulle ringa VC redan dagen efter.  Vilket jag gick med på. Vad var det värsta som skulle kunna hända? 

 
Det här med vänner.
Jag skulle inte säga att jag är en social person. Jag är introvert. Men bara för att jag föredrar att vara själv så betyder de inte att jag vill vara själv.  I skrivande stund har jag inget socialt liv övertuvdetaget. Jag umgås med min familj och min pojkvän, men dom jag pratar mest med är mina katter. Detta är inget jag valt utan de har blivit så med året då man har unviktit sociala samanhang pga. min introverthet(?) och de är då man hamnar utanför. 
Men de är kanske så att de är mitt fel ändå?  Jag kanske förväntas att höra av mig till personer för att hitta på saker?  Men de är svårt att göra då man inte vet vilka ens vänner är. 

Jag har under min livstid haft ett antal personer som jag ansetts som mina bästa vänner. Som jag har känt så skulle jag dö för dessa personer. Jag skulle göra allt för dom. Men efter att ha vart bästa kompisar en tid så hittar de andra "roligare" kompisar som de börjar umgås med och sen rinner vänskapen ut i sanden. Jag har reflekterat över detta och de känns som att de är jag som gör något fel, men jag vet inte vad jag gjort fel då de är ingen som sagt att jag gjort fel, men hur ska man göra för att få behålla vänner? 

De är flertalet gånger som personer som jag ansett som både mina bästa vänner och vanliga vänner har gått bakom min rygg och pratat dåligt om mig.  Jag vet inte vad jag gjort för fel då dessa "vänner" inte kunnat erkänna för mig av vilken anledning detta hände. De säger att jag är sån bra kompis och att jag är så snäll, men deras handlingar visar de motsatta. Visste jag vad det var för fel så skulle jag kunna försöka ändra och göra något åt saken, för just nu vet jag inte alls vad jag gör för fel.